One Direction Novellen

Ett inlägg med många som var med i tävlingen. Hela kapitlet är byggt på Lollos perspektiv och Liv kommer in som hennes storasyster, Asmaa och Jasmine som hjälpsamma människor (i mina ögon hjältar) och Isabella som ambulanssjuksköterska (också hjälte).

 
OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.

I förra kapitlet:
Elins perspektiv:
Jag ser på en gång då de kommer tillbaka att något är fel. Cassi bara tar sin mobil och låser in sig på toan. Jag tittar frågande på Anna som börjar berätta.  Under tiden växer rädslan. No words. No eyecontact. No proximity. Or death. Ekar i mitt huvud. Jag tar Lukas hand i min och tittar ner på ringen. Varför har jag turen att älska någon jag får? Jag väcks ur mina tankar av att Cassi kommer inrusande och stressat säger:
 - Lollo. Tänk om dom ger sig på henne!
__________________________________________________________________
 


Lollos perspektiv:
Jag stiger av tunnelbanan och börjar gå mot hotellet. Det snöar, blåser och är allmänt kallt näe jag väl kommer upp. Jag drar jackan högre upp och försöker gå snabbt. Det känns dåligt. Som om något är fel. Ni vet känslan man får när man ser en skräckis och mördaren smyger på det ovetande offret. Nej. Tänk inte så nu Lollo. Tänk positivt. På glada tankar. Jag fattar inte att min storasyster Liv ska få barn. Jag saknar henne verkligen. Vi träffas för sällan. Jag bor i London. Hon i Stockholm. Det var därför jag lämnade dom andra på hotellet, för att träffa henne och hennes kille. Det här funkade ju faktiskt. Nu tänker jag inte mer på att någon kommer slå till mig. Typiskt. Nu kom det ju tillbaks. Okej. Glada tankar. Hm. Jag borde fixa en...
Mer hinner jag inte tänka förren någon grabbar mig bakifrån och slår ner mitt huvud i den isiga asfalten.
 - No words. No eyecontact. No proximity. With one direction. Or death. Säger en röst elakt och hotfullt innan allt blir svart.
 
 - Hallå. Är du okej? Frågar en röst oroligt.
 - Asmaa ring ambulans.
Jag kämpar med att öppna ögonen. Hela kroppen gör ont.
 - Jag vet inte om du hör mig. Men allt kommer bli bra. Jag heter Jasmine och min bästis Asmaa ringer en ambulans just nu. Vi lämnar dig inte. Okej. Allt kommer bli bra. Säger rösten och jag känner hur hon tar tag i min hand.
Vilka hjältar. Mina hjältar. Jag hör blåljus och hur Jasmine och Asmaa börjar prata med någon. Jag kämpar och lyckas få upp mina ögon lite.
 - Hej. Vet du vad du heter? Frågar en kvinna i ambulans kläder mig vänligt samtidigt som dom lägger mig på en bår och kör in den i bilen.
 - Lo. Lollo. Svarar jag smärtsamt fram.
 - Okej Lollo. Jag heter Isabella och är ambulanssjuksköterska. Har du ont någonstans?
 - Hela kroppen. Mest magen.
 - Okej. Vi är snart framme på sjukhuset. Allt kommer bli bra. Du är trygg nu!
 
 - Hejsan Lollo. Jag är doktor Maria Merg. Vi ska ta lite prover och så. Ditt läge verkar inte vara livhotande. Så ta det lugnt. Säger en kvinna vänligt och ler mot mig.
Jag ligger på en hård säng i ett vitt rum.
 - Polisen vill prata med dig senare. Är det okej?
 - Ja. Svarar jag.
 - Bra. Vi har ringt din storasyster men inte lyckas få tag på henne och dina föräldrar kommer hit imorgon. Finns det någon annan du vill att vi ska ringa?
Jag är på väg att säga Niall då orden No words. No eyecontact. No proximity. Or death Kommer upp i mitt huvud. Jag kan inte ringa honom. Men.
 - Mina vänner Anna, Cassi, Josefin, Elin och Tess. Deras nummer finns i min mobil. Säger jag och tittar mot jackan som ligger på en stol en bit bort.
Den är full av blod, smuts och vattendroppar. Den kommer jag nog vara tvungen att slänga.
 - Okej. Vi ringer dom. Är det något annat du vill ha? Fler filtar eller kuddar?
 - Nej tack. Jag klarar mig.
Hon ler och nickar mot mig innan hon letar reda på min mobil och går ut. Jag somnar och vaknar sakta av att dörren öppnas och att någon lägger något i min jacka. Någon sekund senare stängs dörren igen. Dom ville säkert bara lägga tillbaks mobilen tänker jag och somnar om.
 
 - Lollo. Säger en bekant röst vänligt.
Jag öppnar sakta ögonen och möts av två bekanta ansikten och ett som jag inte känner igen.
 - Åh Lollo. Vi kom så fort vi hörde. Dom andra vet inte än. Dom sover och vi ville inte väcka dom. Och sen... Hur som helst. Är du okej? Babblar Tess oroligt på.
 - Inte precis. Men jag överlever. Svarar jag.
 - Vet du vem som gjorde det här mot dig? Frågar Anna oroligt men vänligt.
 - Nä. Men det har något med killarna att göra.
 - Vad är det sista du kommer ihåg?
 - En röst som sa typ. Inga ord. Inga blickar. Ingen närhet. Annars död.
Anna, Tess och killen som jag inte känner igen tittar allvarligt på varann.
 - Det här kommer låta jätte elakt. Men du kom lindrigt undan. Dom som gjorde detta mot dig mördade Robin. Vår manager och Arons pappa. Säger Tess och tittar mot killen.
 - Jag. Jag trodde han dog i en bilolycka. Mumlar jag chockat.
 - Vi kunde inte berätta sanningen för pressen. Självklart ville vi inte lämna allt. Men du har ju själv sett att dom inte tvekar att ta till våld.
 - Vet. Vet killarna om det?
 - Nej. Vi ville inte förstöra deras liv också. Säger Anna sorgset och tar min hand i sin ena och killen, Arons hand i den andra.
 - Och polisen?
 - Dom jobbar på det.

OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.