Taken Kapitel 35.
OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.
I förra kapitlet:
Elins perspektiv:
Med långsamma steg så att vi inte ska halka går vi. Jag har en dålig känsla. Som om nåt är fel. När vi rundat ett hus händer det. Allt blir svart och det sista jag hör är Cassis livrädda skrik.
__________________________________________________________________________________
Zayns perspeltiv:
Jag bara springer för allt jag är värd. Jag har verkligen ingen aning om varför Cassis kille tror att det var hon som skrek, men en stark känsla säger att det är sant. Så jag springer efter dom. Inga tankar, bara spring. Jag hör bakom mig hur några halkar men kan inte stanna. Jag måste till Cassi. Det är det enda som betyder något. Cassis, ja, hennes pojkvän. Det gör ont att tänka så. Sprang verkligen snabbt. Sitter på marken och ser helt förtvivlad ut.
- Varför slutar du springa? Ropar jag stressat samtidigt som jag närmar mig honom snabbt.
- För. För. För jag kan inte springa ikapp en bil. Mumlar han förvtivlat.
- Vad menar du? Varför säger du bil?
- För det är bilspår.
- Jaha. Men Samuel. Dom måste ju inte ha blivit kidnappade av en bil för det. Säger Lukas förtvivlat, men försöker låta lugn.
Det enda svaret han får är en ring som Samuel håller upp.
- Hon skulle aldrig ta av den. Mumlar Lukas innan han faller ner på knä.
Alla bara sitter bara tysta på marken i vad som känns som en evighet. Mattias ringer polis och jag förstår inte ett ord av vad han säger.
- Dom sa att det var bäst om bara några stannar och att resten går hem. Säger han tungt efter att ha lagt undan mobilen.
- Ja. Då kan ju ni gå. Säger Kevin och tittar menande på mig.
- Glöm det. Svarar Harry förbannat.
- GÅ! FATTAR NI INTE ATT DET ÄR NI SOM GJORT DETTA! DET ÄR ERAT FEL! Skriker Samuel, som Cassis kille tydligen heter, förbannat.
- Då vill vi iallafall ha en förklaring. Säger Liam lugnt.
- Visst. Samuel, lugna ner dig. Jag känner exakt samma sak. Säger Aron.
- Så?
- Det började med min pappa. Tjejernas maneger. Han var i LA. på jobb då. Då.
- Då han blev skjuten i bröstet på ett hotell. Samtidigt skickades ett sms till tjejerna som sa att om dom kom i närheten, eller pratade eller ens bytte blickar med er skulle det hända igen. Och för några dagar sen ringde dom från sjukhuset och sa att Lollo låg där och så. Hon hade blivit nerslagen och det sista hon minns var att någon sa samma sak till henne. Berättar Kevin tungt och sorgset.
- Hur är det med henne? Lollo. Frågar Niall med gråt i halsen.
- Hon kom undan rätt lätt. En liten liten hjärnskakning, tre stygn bak i nacken, ett brytet finger och löjligt många, enorma blåmärken. Men hon var tillräkligt okej för att få tillstånd att gå ut på klubb.
- Och vad gör polisen mot det?
- Tjejerna har fått skyddad identitet eller vad det heter, ett nummer dom ska smsa eller om något går fel. Dom har blivit förhörda flera gånger. Polisen har letat efter mobilnummret som skickade sms till tjejerna, videofilmer från hotellet, vittnen från både det och Lollos misshandel och så vidare. Jag vet faktiskt inte riktigt. Vi ville bara komma över det. Svarar Mattias.
- Så vad kan vi göra? Frågar Louis tyst.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Annas perspektiv:
Jag vaknar sakta upp. Mitt huvud och mina armar gör ont. Vänta, jag kan inte röra mina armar. Och varför är allt så svart? Och varför rör vi på oss? Är vi i en bil? Tankarna bara flyger runt i mina tankar. Jag är sjukt stressad. Och rädd. Mina armar är bundna bakom min rygg och jag kan knappt se något på grund av mörkret. Vi verkar sitta i en stor bil på grund av allt gumpande och alla läten. Vad är det som händer egentligen?
OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.
Kommentarer
Postat av: Anonym
as bra meeeer!!
Postat av: angelica
Gud vad spännande, jätte bra skrivet =)
Trackback
