One Direction Novellen

OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.



Kapitel 1.

Evelinas perspektiv:

Tårarna brinner bakom de gröna ögonen tillhörande mig, Evelina Johansson även kallad Joshi efter den där figuren i Super Mario.  Jag drar ett djupt andetag och låter musiken i mina hörlurar fylla mitt sinne. Det jag är på väg att göra, eller ja, det jag faktiskt på sett och vis redan gjort. Är något jag sagt att jag aldrig skulle göra. Hela min framtid hade jag planerat. Plugga till förskolelärare direkt efter gymnasiet och sedan börja jobba. Jag skulle träffa den rätta killen som jag så småning om skulle skaffa barn med. vi skulle bo i en röd villa uppe i min födelsestad i norra, kalla Sverige. Ja, allt jag någonsin drömt om är att bli en vanlig svensson. Men så blev det ju inte. Istället hade jag fått det liv miljontals tjejer drömmer om, men jag aldrig velat ha.

”Mina damer och herrar. Vi är nu på väg att landa i London. Klockan är halv tolv.” Säger en röst via flygplanets högtalare. Jag orkar inte lyssna något mer på vad dom säger. Det är väl ändå inget viktigt. Jag tittar ut genom fönstret och möts av ljusen längs landningsbanan på Heathrow flygplats, ett ställe jag vet att jag kommer få tillbringa mycket tid på. Med en lätt duns träffar flygplanets landningsställ marken och ett litet tag senare kan jag äntligen ställa sig upp och sträcka ut sina stela muskler. När kön blir lite kortare tar jag mitt handbagage, en stor, ljusbrun väska i fejkat läder med lång axelrem. Jag knuffas lätt ut ur planet och med tunga steg följer jag strömmen av människor in. Jag glider lätt förbi hopen av människor då jag inte har något annat med sig än det som ligger i min handväska eftersom allt annat redan skickats hit, och börjar försöka leta efter honom. Det är inte särskilt svårt. Jag tar ett djupt andetag innan jag går mot hopen av tonårstjejer och försöker hitta mittpunkten där jag antar att han står.

”Hello darling.” Säger han glatt när han får syn på mig längst bak av drösen av tjejer.

”Hey sweety. I´ll go and sit over there just so you know.” Svarar jag innan jag vänder mig om och börjar gå mot en bänk. Alltid samma visa.


OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.