Taken Kapitel 37.
OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.
I förra kapitlet:
Annas perspektiv:
Efter att ha åkt i vad som känns som timmar stannar äntligen bilen. Skuffdörren öppnas och vi dras ut av några korta personer i mask. Dom pratar på ett språk vi inte fattar. Så dom är inte svenska. Och inte brittiska. Hm. Vars kan dom va ifrån?Vi sätts ner på marken och en av personerna säger:
- You didnt do what you were told to do. Now you will pay the price.
Jag känner hur rädsla sprider sig genom hela min kropp. Jag tar tag i Cassi och Lollo som sitter bredvid mig s händer och blundar. Nu är det slut. Hejdå världen.
__________________________________________________________________________________
Cassis perspektiv:
Jag känner hur Anna tar tag i min hand och jag greppar med min andra Tess. Detta måste vara en mardröm. Snälla. Säg att det är en mardröm. Jag vill inte dö. Jag har så mycket kvar att göra. Varför sa jag inte till Zayn att....
En av dom som kidnappat oss tar fram nåt ur bilen och jag lyckas till slut se vad det är.
- Ett svärd? Är detta en dålig skräckfilm eller? Viskar Tess halvt skämtsamt, jag vet att hon bara vill lugna ner oss, men hon är precis lika rädd som oss andra och det hjälpte inte det minsta.
Personen med svärdet börjar gå närmare oss. Till slut står personen framför mig och jag känner en kall svärdsklinga lätt stryka min hals och efter ett litet tag hur varmt blod rinner ner längs min hals. Personen lyfter svärdet och ska precis hugga då ett pistolskott hörs. Jag känner hur Anna släpper min hand och börjar knyta loss mina händer. Medans kidnapparna tittar sig omkring lyckas vi ta oss loss. När alla är lösa ställer vi oss upp på skakiga ben. Precis då får en av dom syn på oss och skriker något argt som vi inte förstår.
- Spring. Skriker Josefin och alla kutar in i skogen bakom grusvägen där bilen står parkerad.
Jag har aldrig i mitt liv sprungit så snabbt. Mina ben känns som spagetti och min hjärta håller på hoppa ut ur hjärtat. Varje kliv är jobbigt i den tjocka, vita snön och skogen känns oändlig.
Vi springer helt utan att tänka och helt plötsligt är vi fast. Framför oss reser sig ett stort stängsel och precis bakom oss är kidnapparna. Jag faller ner på knä i snön. Det är inte lönt. Mina ben orkar inte bära något mer. Vi kommer ändå att dö.
- Jag tror att det är någon bakom oss. Viskar Elin.
Hur märkte jag inte att tjejerna satt sig bredvid mig?
Allt är bara tyst. Dom närmar sig sakta och allt känns som i slow motion. Det ända jag kan tänka på är alla jag älskar. Mitt liv är över.
OBS: Detta har inget att göra med verkligeheten utan är byggt på fantasi.
Kommentarer
Postat av: Anonym
as bra meeeer!!!
Postat av: N
kan hjärtat slå 210??
om de går slår den så mycke om inte mer, så jävla spännande!!!<3
Trackback
